30 maj 2015

livet förändras tydligen. & fort som fan går det.
igår skickade jag in min uppsats & tänker att snälla good enough, låt mig bli godkänd & gå vidare. det senaste halvåret har den liksom hackat sönder mitt liv bit för bit. tack för den.
sen har vi det andra, cancern som kom & hälsa på hos d. nu kommer allt bli bra & en borde se ljust & hoppfullt & det göööör jag vi jag vi jag vi MEN det måste få landa. jag har både fattat & inte fattat vad som hänt. jag har både varit medveten rakt igenom samtidigt omedveten & chockad. jag har varit allt men också mindre än allt hela tiden. cellgifterna är snart & sen är det officiellt över kan vi säga. fast så är ju första uppföljningen om ett halvår & efter deeeet kan livet bli som vanligt igen. fast då är det ju faktiskt bara ett halvår till nästa uppföljning alltså om ett år & seeeen vet vi. fast då är det ju bara ett halvår till nästa uppföljning så... blablabla. livet är nu & det vet jag vi jag vi jag vi men... MEN. det känns.

ta hand om varandra. f ö r  f a n.