brain zaps

jag brukar hålla det relativt distanserat här på bloggen. men idag tänker jag skriva rent & skärt för terapeutiskt syfte & helt & hållet för min egen skull. eventuellt är det my current state of mind som gör mig mer FUCKIT än vanligt men det skiter jag i.

idag för en vecka sen slutade jag med en nödvändig rutin jag haft i många år. i mitt nya liv så ser morgonen istället ut på följande sätt; jag vaknar av väckarklockan, går upp ur sängen & in i badrummet. jag kissar & ser mig sedan i spegeln. sen går jag ut i köket & dricker ett glas vatten. det är här förändringen sker; jag dricker ett glas vatten utan att svälja ner en liten tablett. alltså; jag tar ingen tablett. ingen medicin. sedan en vecka tillbaka. & detta är alltså mitt nya liv. för första gången på fjorton år så har jag varit medicinfri i en vecka.

de första dagarna höll jag det till&med hemligt för d. tänkte att jag skulle överraska honom längre fram, bah "eh, vet du vem som varit medicinfri i typ en heeeel vecka/månad/år!?" eller liknande. allt gick som smort & jag tänkte typ att "varför i heeela friden har jag inte gjort detta tidigare, jag är ju fett superstabil & normal numera". dock lite svajig, yr, vinglig, ostadig rent av. men sånt gör mig inte så mycket, skitsamma om en är lite yr när en är medicinfri &&&&& utan ångest. (har inte hänt sedan jag var ett barn liksom!!!).

men så började det smyga sig på. illamående, mer yrsel & trötthet. så jag fick berätta för d när han kom hem lite senare en kväll i förra veckan & jag typ kände mig övergiven & inte ville att han skulle lämna mig i rummet ensam, för då ville jag bara gråta... att "jo du jag slutade ta min medicin i måndags...".

så idag är det måndag igen & en vecka har gått. utöver yrsel, trötthet & illamående kan vi addera overklighetskänslor, ludd i skallen och magkramper. sen har vi vingslagen, som jag kallar dem. från ingenstans så hör jag plötsligt vingslag i huvudet. de kommer tre-fyra stycken i taget & de känns som ett lufttryck genom hjärnan. när jag läser om det i fass så menar de att en del upplever det som elektriska stötar genom hjärnan. det gör inte jag. för mig är det tydliga vingslag. & på flashback känner de igen sig. där får jag även lära mig att det tydligen finns en term för fenomenet; brain zaps. så dem har vi med oss också. mysigt.

nu kanske jag borde tänka att "jomen vafan, du ligger ju inte i en pöl av ångest & vill dö, chilla för fan - nöööööj dig". & jo, det kan jag ju tänka & känna lite. men så slår jag upp kalendern för veckan & ser min to do-list framför mig & funderar på hur detta ska gå ihop. hur ska jag kunna jobba på & agera som vanligt i världen när min egen värld är helt förbytt. ingen kan se det på mig men inuti mitt huvud är det en lite annan verklighet just nu. jag avbokar & styr om samtal & tänker att jag måste få ta hand om mig lite, jag orkar inte. sen ska jag fatta beslut om en viktig sak tills i morgon & jag har suttit flera timmar i eftermiddag & försökt få grepp om mina plus/minus-listor. jag har en magkänsla, men jag kan inte lita på mig själv just nu. jag är rädd att jag fattar fel beslut nu när min hjärna spökar med mig.

jaa. det finns då inget syfte med denna text. men måste skriva, orkar inte ha smatterhjärnan för mig själv. ringer d på jobbet & vill egentligen be honom komma hem. men det kan jag inte, han jobbar ju. känner mig som ett barn. & så vingslagen. & jag vill inte äta mat, mår illa. har ätit godis & kardemummaskorpor hela dagen. rationellt fattar jag ju att det kanske är sämsta alternativet då jag verkligen mår piss av socker. men jag orkar liksom inte vara vettig just nu. i morgon kl. 10:00 ska jag vara på ett möte med en klient jag jobbar med, samt ett externt företag. jag ska alltså sitta där & representera företaget jag arbetar för, samt mig själv utifrån den roll jag har där. just nu när jag sitter vid köksbordet i mjukisbrallor & kofta samt fettigaste håret sen medeltiden, så har jag en aaaaning svårt att se hur det ska gå till. sådär kan det ju vara ibland. men en fixar det, en bara gör det. men just nu så är jag rädd att jag faktiskt inte alls fixar det. jag vet liksom inte hur det ska gå till. är rädd för att jag kommer göra något jävligt märkligt liksom. håll tummarna för mig verkligen.

& så detta också, avskyr att skriva osammanhängande. men jag får inte ihop det. är splittrad i tankarna. så jag lägger ner nu. längtar tills detta går över i alla fall.