14 juni 2010
det går så förbannat snabbt. & långsamt såklart.
men det har varit mycket de senaste en- två månaderna. på alla sätt. sommaren eller vad man ska kalla den, har börjat. jag har fått nytt jobb som börjar i augusti, vilket gör mig lite nervös. det är så nya saker för mig. det är inte min värld. men jag ska nog fixa det. sen jobbar jag med mitt vanliga, vilket suger. avskyr det. men vi var & bada igår & det var det bästa på länge.
sen har jag blivit helt medicinfri också. som ett stort jävla levnadsprov. käftsmäll, we call it men nu är jag normal igen. haha. & så har jag köpt ett par dödsheta skor, gröna. vill färga håret också men vet inte hur.
nu ska jag snart jobba & jag sitter fortfarande i trosor & t- shirt i soffan utan käk i magen så jag får nog ta tag i detta & reda situationen lite.
smellya.
men det har varit mycket de senaste en- två månaderna. på alla sätt. sommaren eller vad man ska kalla den, har börjat. jag har fått nytt jobb som börjar i augusti, vilket gör mig lite nervös. det är så nya saker för mig. det är inte min värld. men jag ska nog fixa det. sen jobbar jag med mitt vanliga, vilket suger. avskyr det. men vi var & bada igår & det var det bästa på länge.
sen har jag blivit helt medicinfri också. som ett stort jävla levnadsprov. käftsmäll, we call it men nu är jag normal igen. haha. & så har jag köpt ett par dödsheta skor, gröna. vill färga håret också men vet inte hur.
nu ska jag snart jobba & jag sitter fortfarande i trosor & t- shirt i soffan utan käk i magen så jag får nog ta tag i detta & reda situationen lite.
smellya.
29 april 2010
jag kommer aldrig förändras. utan: en gång uppknullad - alltid uppknullad.
efter åratal med (försök) till terapi och en del mediciner så kom jag nyligen, då jag självmant avslutade mina gruppsamtal, fram till att det inte finns några problem med mig. jag är inte mer sjuk än någon annan. jag har inga större lik i garderoben. jag blev aldrig utsatt för de där förfärliga sakerna som en del tyvärr varit med om. jag kan inte skylla på något. utan jag är frisk, om än dock en aning labil emellanåt och visst, en del tycker jag tacklat mina motgångar på ett högst omoget och oroväckande vis som skvallrar om att det finns problem att ta itu med men jag vill snarare påstå att det är ett fullt acceptabelt beteende om man jämför med många andras handlingar: jag gör iaf inte någon annan illa.
men det är nog där det triggas. eller det är nog där min gräns blir suddig, när man behöver någon annan för att göra illa sig själv. det är visserligen ingen ny taktik för mig utan snarare en välanvänd och någorlunda uttjatad metod som mest gör en beroende av andra. plus att allt blir så indirekt. & det kan ta tid. men nu menar jag när man, här och nu, behöver någon annan för att göra illa sig själv.
(intressant hur jag motar mina egna formuleringar...)
jag menar: när jag, här och nu, behöver någon annan för att göra illa mig själv.
för att komma till det jag vill säga, krävs det att jag rycker i alla möjliga trådar tror jag.
en utav de saker jag fastnat vid är något jag berätta för en barndomsvän, liza, på nyår när jag satt vid köksbordet i hennes föräldrahem & åt fantastiskt god sparris med smörsås & parmesan.
trots att jag alltid haft fantastiska vänner som funnits och klargjort att jag finns här och haft både famnar och dörrar öppna, leenden och medlidande ögon & allt man kan önska, så har ingen någonsin frågat mig om det. det & det. jag vet inte hur jag ska definiera det men eftersom det bara är just mina vänner som läser, så förstår dom.
och som jag sa till liza: jag vill inte lägga någon skuld. jag vill inte komma i efterhand & säga att såhär borde ni gjort för jag var omöjlig, det vet jag.
men ni accepterade alltid mina svar & det är det som gör mig så ledsen än idag.
jag sa nyligen till helena, en annan vän & i ett helt annat sammanhang, att jag behöver någon som trycker upp mig mot väggen & ger mig en käftsmäll varpå hon självklart motsatte sig detta & sa att nej men inte så men du vet... och ja, jag vet. men du vet inte helena. att det är det jag behöver.
för några veckor sen avslutade jag en kväll med att irra ut i natten & i skitvädret gå okända gator i kungsbacka utan att ens veta vad jag pyssla med och vart jag var på väg. & det ska ju inte behöva gå så långt tänker jag? bara för att jag säger nej betyder det inte alltid det. men det kan man ju inte säga. & definitivt inte erkänna.
jag känner nu när jag sitter & skriver att jag egentligen vet precis vad jag vill få fram. men det är för personligt. privat. det handlar om sex & destruktivitet. & det är väl inte sånt man bjussar på i en blogg? jag är inte mogen för det.
men för att återuppta början med mitt påstående ang att vara uppknullad.
på nåt sätt inbillar jag mig att det hänger på mottagaren, att det inte är förrän den dagen någon tröttnar på min skit & praktiskt taget trycker upp mig mot väggen, kanske ger mig en rejäl smäll, skriker för i helvete elin du måste börja mjukna nu. jag tror inte det är förrän då jag tillåter mig själv släppa taget.
under alla år är det en enda person som tagit sig an denna faboulösa idén, att försöka knäcka mig på just det självklara & rationella sätt jag just beskrev, som tillät rädslan för mig stiga åt sidan för en kort sekund & sedan berätta för mig precis hur patetisk jag var när jag låste in mig på toaletten, som i frustration & ren ärlighet förlöjligade mitt liv genom att håna, banka på dörren, skrika nåt i stil med att så du tror det blir bättre nu va!? men gör du så då, gör som du alltid gjort!!! lås du in dig där, gör som vanligt, sitt & skär dig & göm dig för verkligheten, precis som alla andra gånger då vi hamnar här! & jag minns att jag skrek ångest från min sida av dörren, satte mig på det blå golvet, samtidigt som jag plockade fram min självskadecocktail & tyst lovade mig själv att aldrig någonsin förlåta honom för de orden. aldrig någonsin. & det har jag inte gjort.
men han gick aldrig hela vägen. han försökte men det räckte inte. jag kan nämligen själv vara ganska hård just när det kommer till detta & det är nog därför folk ger upp redan efter bara kanske trettio gånger. jag behöver minst tvåhundra. & jag kan inte säga att jag skulle gjort någonting annorlunda ifall det hade varit min dotter. det är för komplicerat.
men ibland när jag blir kär så är det just detta jag faller för. för jag tror att det är nu det kommer hända, att det är han som är den rätta. jag tror att just denna killen, hockeykillen i rummet med gröna tapeter, jag tror det är han som kommer knäcka mig. jag tror att just denna killen, han som ser ut som en av syskonen i Hanson, han kommer ha tålamodet att nå ändå fram. jag tror att han, just denna killen, han som spelar poker & säger jag älskar dig, han kommer förstå mig. jag tror ju att äntligen, efter all väntan, så kommer den långhåriga festivalriddaren, han som ändå liknar mig, han kommer trycka kniven mot min strupe, tvinga ord ur lidandet & kanske till slut, befria mig, som hon sa. han kommer befria mig.
men nu är jag nog lite jävla optimistisk här.
för när mina vänner ifrågasätter mitt agerande, mitt behov av diverse, så rättfärdigar jag allting med att det inte ligger några destruktiva sidor bakom. jag vill till&med påstå att hela mitt agerande både uppstått ur & blivit ett ifrågasättande när det kommer till definitionen av självdestruktivitet samt regler & ramar kring frisk/sjuk när man granskar utifrån psykvårdens ögon. & det kan dom ju inte sätta sig emot, mina vänner? det är ju ett ställningstagande jag gjort utifrån, främst mina egna, men självklart även andras erfarenheter också & vem ifrågasätter någon som har erfarenhet i/av ett ämne man själv inte är insatt i eller själv har varit & geggat med?
hursomhelst.
jag kommer varken fram till det ena eller andra här. jag är trött. kanske lite uppgiven också men mest trött. & så är det synd att jag inte vill outa mina funderingar kring sex på min blogg för annars hade jag kunnat komma till poängen med varför jag skrev detta. men så långt tänker jag inte gå. inte idag.
men trots att man är frisk, relativt stabil, sköter jobb & har socialt kontaktnät, pojkvän & fungerande sexliv, så bränner det till rejält när man inser att once you're uppknullad - you'll allways be fucked up & man blir tvungen att leta fram gamla truls ur garderoben för att ens ha en chans att somna inatt.
& trots att jag valde mitt spår för många långa år sen & har fått både fantastiska & mindre värda erfarenheter av den sida jag valt att leva på, så ska jag inte förneka att jag ibland undrar hur det skulle vara om jag aldrig hade gett mig in i det så jävla helhjärtat.
för jag kan ju inte vända nu.
efter åratal med (försök) till terapi och en del mediciner så kom jag nyligen, då jag självmant avslutade mina gruppsamtal, fram till att det inte finns några problem med mig. jag är inte mer sjuk än någon annan. jag har inga större lik i garderoben. jag blev aldrig utsatt för de där förfärliga sakerna som en del tyvärr varit med om. jag kan inte skylla på något. utan jag är frisk, om än dock en aning labil emellanåt och visst, en del tycker jag tacklat mina motgångar på ett högst omoget och oroväckande vis som skvallrar om att det finns problem att ta itu med men jag vill snarare påstå att det är ett fullt acceptabelt beteende om man jämför med många andras handlingar: jag gör iaf inte någon annan illa.
men det är nog där det triggas. eller det är nog där min gräns blir suddig, när man behöver någon annan för att göra illa sig själv. det är visserligen ingen ny taktik för mig utan snarare en välanvänd och någorlunda uttjatad metod som mest gör en beroende av andra. plus att allt blir så indirekt. & det kan ta tid. men nu menar jag när man, här och nu, behöver någon annan för att göra illa sig själv.
(intressant hur jag motar mina egna formuleringar...)
jag menar: när jag, här och nu, behöver någon annan för att göra illa mig själv.
för att komma till det jag vill säga, krävs det att jag rycker i alla möjliga trådar tror jag.
en utav de saker jag fastnat vid är något jag berätta för en barndomsvän, liza, på nyår när jag satt vid köksbordet i hennes föräldrahem & åt fantastiskt god sparris med smörsås & parmesan.
trots att jag alltid haft fantastiska vänner som funnits och klargjort att jag finns här och haft både famnar och dörrar öppna, leenden och medlidande ögon & allt man kan önska, så har ingen någonsin frågat mig om det. det & det. jag vet inte hur jag ska definiera det men eftersom det bara är just mina vänner som läser, så förstår dom.
och som jag sa till liza: jag vill inte lägga någon skuld. jag vill inte komma i efterhand & säga att såhär borde ni gjort för jag var omöjlig, det vet jag.
men ni accepterade alltid mina svar & det är det som gör mig så ledsen än idag.
jag sa nyligen till helena, en annan vän & i ett helt annat sammanhang, att jag behöver någon som trycker upp mig mot väggen & ger mig en käftsmäll varpå hon självklart motsatte sig detta & sa att nej men inte så men du vet... och ja, jag vet. men du vet inte helena. att det är det jag behöver.
för några veckor sen avslutade jag en kväll med att irra ut i natten & i skitvädret gå okända gator i kungsbacka utan att ens veta vad jag pyssla med och vart jag var på väg. & det ska ju inte behöva gå så långt tänker jag? bara för att jag säger nej betyder det inte alltid det. men det kan man ju inte säga. & definitivt inte erkänna.
jag känner nu när jag sitter & skriver att jag egentligen vet precis vad jag vill få fram. men det är för personligt. privat. det handlar om sex & destruktivitet. & det är väl inte sånt man bjussar på i en blogg? jag är inte mogen för det.
men för att återuppta början med mitt påstående ang att vara uppknullad.
på nåt sätt inbillar jag mig att det hänger på mottagaren, att det inte är förrän den dagen någon tröttnar på min skit & praktiskt taget trycker upp mig mot väggen, kanske ger mig en rejäl smäll, skriker för i helvete elin du måste börja mjukna nu. jag tror inte det är förrän då jag tillåter mig själv släppa taget.
under alla år är det en enda person som tagit sig an denna faboulösa idén, att försöka knäcka mig på just det självklara & rationella sätt jag just beskrev, som tillät rädslan för mig stiga åt sidan för en kort sekund & sedan berätta för mig precis hur patetisk jag var när jag låste in mig på toaletten, som i frustration & ren ärlighet förlöjligade mitt liv genom att håna, banka på dörren, skrika nåt i stil med att så du tror det blir bättre nu va!? men gör du så då, gör som du alltid gjort!!! lås du in dig där, gör som vanligt, sitt & skär dig & göm dig för verkligheten, precis som alla andra gånger då vi hamnar här! & jag minns att jag skrek ångest från min sida av dörren, satte mig på det blå golvet, samtidigt som jag plockade fram min självskadecocktail & tyst lovade mig själv att aldrig någonsin förlåta honom för de orden. aldrig någonsin. & det har jag inte gjort.
men han gick aldrig hela vägen. han försökte men det räckte inte. jag kan nämligen själv vara ganska hård just när det kommer till detta & det är nog därför folk ger upp redan efter bara kanske trettio gånger. jag behöver minst tvåhundra. & jag kan inte säga att jag skulle gjort någonting annorlunda ifall det hade varit min dotter. det är för komplicerat.
men ibland när jag blir kär så är det just detta jag faller för. för jag tror att det är nu det kommer hända, att det är han som är den rätta. jag tror att just denna killen, hockeykillen i rummet med gröna tapeter, jag tror det är han som kommer knäcka mig. jag tror att just denna killen, han som ser ut som en av syskonen i Hanson, han kommer ha tålamodet att nå ändå fram. jag tror att han, just denna killen, han som spelar poker & säger jag älskar dig, han kommer förstå mig. jag tror ju att äntligen, efter all väntan, så kommer den långhåriga festivalriddaren, han som ändå liknar mig, han kommer trycka kniven mot min strupe, tvinga ord ur lidandet & kanske till slut, befria mig, som hon sa. han kommer befria mig.
men nu är jag nog lite jävla optimistisk här.
för när mina vänner ifrågasätter mitt agerande, mitt behov av diverse, så rättfärdigar jag allting med att det inte ligger några destruktiva sidor bakom. jag vill till&med påstå att hela mitt agerande både uppstått ur & blivit ett ifrågasättande när det kommer till definitionen av självdestruktivitet samt regler & ramar kring frisk/sjuk när man granskar utifrån psykvårdens ögon. & det kan dom ju inte sätta sig emot, mina vänner? det är ju ett ställningstagande jag gjort utifrån, främst mina egna, men självklart även andras erfarenheter också & vem ifrågasätter någon som har erfarenhet i/av ett ämne man själv inte är insatt i eller själv har varit & geggat med?
hursomhelst.
jag kommer varken fram till det ena eller andra här. jag är trött. kanske lite uppgiven också men mest trött. & så är det synd att jag inte vill outa mina funderingar kring sex på min blogg för annars hade jag kunnat komma till poängen med varför jag skrev detta. men så långt tänker jag inte gå. inte idag.
men trots att man är frisk, relativt stabil, sköter jobb & har socialt kontaktnät, pojkvän & fungerande sexliv, så bränner det till rejält när man inser att once you're uppknullad - you'll allways be fucked up & man blir tvungen att leta fram gamla truls ur garderoben för att ens ha en chans att somna inatt.
& trots att jag valde mitt spår för många långa år sen & har fått både fantastiska & mindre värda erfarenheter av den sida jag valt att leva på, så ska jag inte förneka att jag ibland undrar hur det skulle vara om jag aldrig hade gett mig in i det så jävla helhjärtat.
för jag kan ju inte vända nu.
05 april 2010
alla bah skaffar sjukt mycket barn at the moment. jag blir ju helt jävla stressed out av detta. hets, för fan!
snart blir väl jag också på smällen bara av ren panik & galenskap.
herregud. lugna ner er för fan.
(men så finns det några som förtjänar att skaffa knoddar. typ sophie.
bara för att hon är så jävla dödshet. & en bra människa såklart.
puzz)
snart blir väl jag också på smällen bara av ren panik & galenskap.
herregud. lugna ner er för fan.
(men så finns det några som förtjänar att skaffa knoddar. typ sophie.
bara för att hon är så jävla dödshet. & en bra människa såklart.
puzz)
28 mars 2010
idag hörde en gammal klasskompis från min gamla teater/ bild- klass från gymnasiet av sig i ett kort meddelande. jag har bara träffat henne en gång sen studenten tror jag, när vi vårfika under röda filtar i göteborg för några år sen, om jag inte minns fel. inte mer. men hon är en jävligt grym tjej & jag tänker på henne ibland. det vet hon.
hon skrev:
ibland kommer jag att tänka på att du är nånstans därute och kickar allas ass, det gör mig glad!
så jävla sött meddelande.
fan.
fick lite ny tro på mig själv. jag kaaan ju kicka ass om jag vill. det är bara att köra.
så nu ska här kickas. indeed.
tack emelie.
lots of love.
hon skrev:
ibland kommer jag att tänka på att du är nånstans därute och kickar allas ass, det gör mig glad!
så jävla sött meddelande.
fan.
fick lite ny tro på mig själv. jag kaaan ju kicka ass om jag vill. det är bara att köra.
så nu ska här kickas. indeed.
tack emelie.
lots of love.
26 mars 2010
han åker härifrån om ganska exakt två timmar och ikväll kommer jag ha en dödssaknad inom mig. så är det bara.
för han är så värd & gör mig megaglad bara genom att finnas nära mig & jag fattar inte hur det kunde bli såhär verkligen. det är ju han, hårdrocksdanne från gbg lix!?
men det skiter jag i.
för han är i mitt hjärta. så jävla hårt.
<3
i övrigt drar jag snart till jobbet ute i huddinge. det blir nattjobb hela helgen & hell yeah motherfucker vad kul det ska bli. & käkarna verkar jag ha bitit stål med inatt, så stela som dom är. men jag spelar lite gitarr, funderar på om jag ska snabbdammsuga, plocka undan lite eller bara skita i det & sjunga med i nothing compares to you ännu en gång & fortsätta dricka juice ensam i mörkret & bara hoppas på att jag får gråta en skvätt så trycket över bröstet kanske ger sig lite innan jag måste dra till pendeln.
aaaja. jag får se hur jag gör.
för han är så värd & gör mig megaglad bara genom att finnas nära mig & jag fattar inte hur det kunde bli såhär verkligen. det är ju han, hårdrocksdanne från gbg lix!?
men det skiter jag i.
för han är i mitt hjärta. så jävla hårt.
<3
i övrigt drar jag snart till jobbet ute i huddinge. det blir nattjobb hela helgen & hell yeah motherfucker vad kul det ska bli. & käkarna verkar jag ha bitit stål med inatt, så stela som dom är. men jag spelar lite gitarr, funderar på om jag ska snabbdammsuga, plocka undan lite eller bara skita i det & sjunga med i nothing compares to you ännu en gång & fortsätta dricka juice ensam i mörkret & bara hoppas på att jag får gråta en skvätt så trycket över bröstet kanske ger sig lite innan jag måste dra till pendeln.
aaaja. jag får se hur jag gör.
25 mars 2010
17 mars 2010
dååså. här!
Re:solution magazine, sidan 36 finner ni mina bilder:
http://www.resolutionmagazine.com/thisissue.htm
i övrigt har det varit en jävla ruljans sen i söndags 1703 ungefär.
dom vände min världsbild upp&ner på ca en minut & jag vande mig i två dar för att dom sen bara skulle ringa & vända om skiten ännu en gång. så nu hoppas jag det stannar där.
i'll keep my fingers crossed.
Re:solution magazine, sidan 36 finner ni mina bilder:
http://www.resolutionmagazine.com/thisissue.htm
i övrigt har det varit en jävla ruljans sen i söndags 1703 ungefär.
dom vände min världsbild upp&ner på ca en minut & jag vande mig i två dar för att dom sen bara skulle ringa & vända om skiten ännu en gång. så nu hoppas jag det stannar där.
i'll keep my fingers crossed.
11 mars 2010
idag har det fixats!
mest har jag suttit i teleköer & försökt få tag på personer men fan asså, det gav ju resultat så det var fetlätt värt det. nu håller jag bara alla mina tummar & går till mötet med handläggaren imorrn & hoppas att den berömda Henry Ek ska göra mig till lyckligaste människan i världen.
nu drar jag till jobbet iaf. blir miss t. ikväll & om jag inte minns fel ska vi kvällspromenera & se dubbelavsnitt av halv åtta hos mig som för övrigt kanske är det sämsta matlagningsprogrammet någonsin.
puzziz
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)