du

åren har passerat höst efter höst & oavsett var jag befunnit mig, hur jag mått eller vad jag gjort så har du funnits ute i periferin på ett eller annat sätt. det skulle vara fint att skriva att du funnits där på det sättet som verkar så förjävla fantastiskt. men så har det inte varit.

men vi har nynnat samma visor, hummat liknande sånger, eller ja, snarare;



vrålat lika högt,



& det kanske är det som gjort att vi haft varandra kvar, om än dock bara på en armlängds avstånd. jag vet inte.

men nu...







... nu har du tagit dig in.

på tio tusen olika sätt har du stormat mitt liv, trotsat logik & gått över de där gränserna vi har, barriärer både du & jag rutat våra liv efter & stundtals grips jag av panik, det kan jag erkänna. ibland tappar jag andan & kommer på mig själv att fumla efter den kontroll jag förlorat & trots allt håller otroligt kärt.

men det är då det slår mig, en käftsmäll hård som sten & fullständigt åt helvete självklar, det måste ju vara så, det måste ju vara vi.

det är ju jag. & sen till min största glädje:





just du.





så jag ler.
för dig.