30 september 2009

du



åren har passerat höst efter höst & oavsett var jag befunnit mig, hur jag mått eller vad jag gjort så har du funnits ute i periferin på ett eller annat sätt. det skulle vara fint att skriva att du funnits där på det sättet som verkar så förjävla fantastiskt. men så har det inte varit.

men vi har nynnat samma visor, hummat liknande sånger, eller ja, snarare;



vrålat lika högt,



& det kanske är det som gjort att vi haft varandra kvar, om än dock bara på en armlängds avstånd. jag vet inte.

men nu...







... nu har du tagit dig in.

på tio tusen olika sätt har du stormat mitt liv, trotsat logik & gått över de där gränserna vi har, barriärer både du & jag rutat våra liv efter & stundtals grips jag av panik, det kan jag erkänna. ibland tappar jag andan & kommer på mig själv att fumla efter den kontroll jag förlorat & trots allt håller otroligt kärt.

men det är då det slår mig, en käftsmäll hård som sten & fullständigt åt helvete självklar, det måste ju vara så, det måste ju vara vi.

det är ju jag. & sen till min största glädje:





just du.






så jag ler.
för dig.

27 september 2009

som man letar

"du är det bästa som hänt mig sen skivat bröd uppfanns."

man tackar. puss

14 september 2009

backar




tolv timmar sen ryckte du håret & drog ner mig i sängen, kysste mig & väste "tio minuter kvar" & jag slet bort dina händer men lät de åter igen våldföra sig tillbaka samma väg, få mig att tappa andan lite, sjunka ner på det där mjukhårda sättet du behärskar så förjävla bra.



men nu, tolv timmar bort från då, i en helt annan stad med bara mig själv att lita på faller det sig inte lika naturligt som då, jag känner ingen tro för din version.











... & jag backar.