det har gått en liten tid sen jag skrev nåt sist.
men mamma fyllde år & vi drack kvälls- & morgonbubbel & gav presenter på sängen & mest hela dagen & vi åt choklad & grekisk mat, kramades & det var fint faktiskt. vi höll nivån, så att säga. vi fira i flera dagar med middagar, familjetid & ett hejdundrandes partaj med diverse röjande & jag & syrran sjöng för kung & fosterland samtidigt som louise stod för gitarrkomp & allt gick utmärkt, det blev en ren succé!
hann även med några dagar hos hårdrocksdanne i kungsbacka & jag njöt varje minut. som alltid.
men nu är jag hemma igen. sthlm är sig likt.
snön har dock tagit över mitt liv. helt.
(det har nog framgått tidigare att jag inte är vidare förtjust i SJ men jag kan nu, mööööjligeeeen, ha hittat nåt som har tagit mitt hat till ännu högre nivåer. & det är SL, förstår ni. motherfucking SL.
eller som jag kallar honom: saddam lussein.)
men denna vintern. jag känner hur livet runnit ur mig de senaste månaderna. jag lever inte ett normalt liv längre & såhär kan det inte fortsätta. jag behöver nåt nytt.
sen förra onsdagen är jag på fri fot igen, eller vad man ska säga. ingen mer terapi & skit. det var mitt eget val & jag hoppas jag gör rätt.
men tidigare ikväll fick jag ett bakslag vilket iof var ganska väntat med tanke på att jag är nere på en så pass låg nivå nu, på näst sista nedtrappningsfasen. bara några dagar har gått men jag känner redan nu hur någon hela tiden skyndar efter mig genom folkmassorna, febrilt försöker nå min halsduk med långfrysta fingrar & når upp, bara för att stressa bakom & flåsa mig i nacken.. som ett jävla hån.
tro inte du kommer undan
& så detta återkommande beteende som tröttar mig till leda. & det är ju inte så att jag inte känner igen mig. jag har varit här förr. & BLABLABLABLABLABLABLA kuk jävla skitröv.
aja
så denna veckan är inte bästa veckan att vara ensam. jag panikar ut sms till höger & vänster för att försöka hålla nerverna i schack, greppa tyglarna & aktivt försöka styra i motsatt riktning, inte skena iväg i invanda banor. men det är ett heltidsjobb. tro mig.
men jag ska klara det.
utöver mina egna små krashar då & då, störtdyker jag titt som tätt ner i andras liv också & jaa.. förstör, mer eller mindre. & det ber jag om ursäkt för, så;
ursäkta
jag hoppas ni kan ha nån sorts överseende med detta helt enkelt. tack på förhand.

nu ska jag bädda ner mig i sängen för imorrn blir det möte några timmar på eftermiddagen & sen kväll hos miss t. men efter det är jag ledig fyra dagar, damnrightiaaaam, så det blir fint.
men kom & hälsa på mig. hela tiden.
jag behöver det


(.. usch ja. den är svår)

din älskade bör vara mycket stark

för bara några dagar sen kändes livet inte sååå top notch.
jag jobbade helg & trots festbjudning & grejer orkade jag inte gå. palla gå trött till jobbet lix.
men nu plötsligt löser sig allt verkar det som. ett stort jävla hurra för det tack.

ja.
låtarna vi ska sjunga för mamma blir bra. punkt.
sen har jag lyckts stränga om & stämma min gitarr vilket gjorde att jag spara (ser du daniel? iiiinte tjäääänade) trehundra pesetas. tyvärr hade jag glömt allt kändes det som. men nu när jag suttit några timmar är det sjuuukt roligt & allt kommer tillbaka & fan, jag ääälskar verkligen att sjunga & spela. det är ju det liksom.
hursomhelst.
presenten till mamma är kirrad & i övrigt ringde min chef som är den mest omständiga person jag träffat & vi prata i telen i fyrtiofem minuter & kom till slut fram till att jag ska träffa två gode män till en brukare & se om vi är intressanta för varandra. & det är hos en kille också! det kan ju vara bra som omväxling. nåt nytt.
utöver det blir det fler helger hos miss t vilket gör min ekonomiska kris lite mindre brutal, förhoppningsvis.
för övrigt var jag, miss t & en anna- karin på bio i söndags & såg det regnar köttbullar men redan efter fem- tio minuter sjönk jag ner i stolen, drog en jacka över mig & slöt ögonen bakom mina 3d- glajjor för att få nån timmes sömn istället för att se på skiten rent ut sagt. s å j ä v l a d å l i g. punkt två.


i övrigt har jag sökt min behandlingsansvarige utan resultat. känner jag måste reda mitt liv lite. för detta håller inte. det är ju ett jävla skämt när det kommer till terapi & dylikt. jävla iddin asså.
men ska dit imorrn en runda & sen tar jag imorrn kväll tåget till gbg & firar mammas femtioårsdag typ både torsdag, fredag & lördag. oh yes.
& så ska jag ligga lite också tänkte jag. & pussas. & köra bil!!!
FSF

puzzzzz

jag är så partysugen att jag tror jag dör om jag inte får klä på mig lite klackar & kjol snart, halka ut genom porten & möta upp några snygga polare för att sen vina bort några timmar & peppa för att till slut gå ut & skaka rumpa tills huvudet trillar av.
snälla, kan inte nån bjuda mig på fest ikväll?




( fast man vill ju alltid ha vad man inte kan få.
klackar? eeeh, nej, inte med denna foten tack. kjol? eeeh, inte i denna kylan nej. utgång med shake? eeehh, nej, inte när jag snorar som ett retard & ska vara på jobbet 0900 imorrn osvosvosv..)
rövhål.


puss

befriade (finally!) foten från bandage förra fredagen efter många om & men.
först tyckte jag den såg sjukt pyttig ut, krympt & jävlig, som att dom kapat halva foten men nu efter några dagar så har den expanderat, så att säga. ful som fan, är den. men stygnen läker & jag kan vicka lite, lite, liiiite på tån nu. dock har jag rejält ont emellanåt men det är väl så det ska vara? ingen idé att oroa sig.
hursomhelst har det varit en ganska känslosam vecka & efter dessa dagar skulle jag vilja göra diverse uttalanden, både till specifika människor, djur, diverse företag/ organisationer och folk i största allmänhet & so on.

1. det första dedikerar jag till statens järnvägar som, utan att verka anstränga sig, slår ytterligare rekord i förseningar. så här går vi:

- det gör mig uppriktigt ont i hjärtat varenda gång jag sitter där i sätet, oftast lite trött men ändå lätt förväntansfull, & känner hur tågbromsarna gnisslar till under fötterna på kupégolvet varpå det följer ett pling ur högtalarna & någon knälångskjolad dam eller vattenkamsstekt karl påbörjar en bestämd men ursäktande mening i stil med som ni märker står vi just nu still... osv.
för visst fan är det signalfel. eller frusna bromsar. eller andra tåg som är i vägen. eller godståg framför som bara kan gå på halvfart. eller inväntan av passerande tåg mot katrineholm. eller upphämtning av evakuerade resenärer från inställt tåg i flen. eller en urspårad vagn i närheten av nässjö. eller... ja, vadfansomhelst!
& det enda jag egentligen begär, är att ni ska:

g ö r a e r t j o b b!

det värsta i denna situaionen är dock att jag är sjukt beroende av deras halvkassa skittjänster med tanke på att sträckan sthlm- gbg är ett ständigt återkommande senario i mitt liv. & det suger balle. på ett brutalt dåligt sätt. så snälla, jag ber er: skärp er för i helvete.

2. mitt andra uttalande går direkt till en väldigt speciell kille, nämligen till hårdrocksdanne i kungsbacka:

- fan vad värt det är att ligga med dig älskling, du är så förbaskat fin! du är grym. att hänga med dig kan nog bara liknas med nåt i stil med att äta nybakade, släta semlebullar med kardemumma i på en strand i solnedgången nånstans i bahamas medan de bastukjolsklädda bodybuildarmännen, i skenet från elden, serverar brinnande mjölkdrinkar med långa berg- & dalbanesugrör som surplar ikapp med vågornas brus som rullar in mot stranden & lämnar romantiken som en förförisk dimma som letar sig upp över klipporna & slår sig ner över ön som ett skimmer... en påminnelse om livets ljuva skönhet...
så alltså, daniel..
det är så jävla, jävla fint att typ bara ligga i din soffa & glo sopranos & typ äta mat & godis hela tiden.
PUSS. jag saknar dig.

3. det tredje säger jag både till mig själv & min älskade lillasyster julia för att peppa oss inför mammas femtioårsdag nästa vecka där vi ska sjunga egenkomponerad sång med någon sorts gitarrkomp av mig (åh heeeerregud.. har inte ens en strängad gitarr än..) & ja. just nu känns det ganska pissigt. men till sak:

- julia. vi är bäst. vi är så himla, himla bäst. kanske bättre än vad vi knappt själva förstår. vi är nog till & med bättre än vad folk ens kommer märka på festen. kanske så bra att vi rent av själva faller pladask ner på golvet av chocken över vår egna briljans. asså julia. jag tror vi rent av är dödsbäst.

4. det sista uttalandet går till min katt... eller rättare sagt: den går till min mammas, pappas & min syrras katt, den berömda djävulskatten nisse, som jag trots vår risiga relation, älskar otroligt högt.
men efter hans helt oprovocerade talibanryck igår på hallmattan när jag låg på rygg & morgonnjöt den precis avslutade frukosten, & han plötsligt h e l t j ä v l a o p r o v o c e r a t dödsattackerar mig med klorna i ansiktet & river upp ett köttsår över min högra kind så det börjar rinna blod... då får jag banne mig nog. så här går vi igen:

- du ska döden dö ditt jävla kattkräk!





sådär. nu var det gjort.

(men fan asså, åååh. ångest. nu får jag jääättedåligt samvete verkligen, för mördarnisse. jag älskar honom ju! fast ändå, han är inte snäll... han är liksom ond, ett djävulens barn, som jag skulle vilja uttrycka det.
men ändå.
fjärtoooooo... snoffekorven... puss på dig. du är fin. ändå.)


men så.
det var det. tack för ikväll.
nu måste jag sova.
puss.